Den trettionde april var en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Och veckan som gått efter likaså. Efter ett veterinärbesök med min älskade katt Rasmus fick vi det hemska beskedet att vi borde låta honom somna in, för hans egen skull. Det hela kom väldigt plötsligt, vi åkte dit för att vi under helgen hade märkt att han inte mådde så bra och höll sig undan, men jag hade vägrat tro att det kunde vara något farligt och var helt övertygad om att vi skulle komma därifrån på eftermiddagen. Så blev det inte. 

Jag älskar honom så fruktansvärt mycket, och just nu känns det som om någon slitit ut mitt hjärta och bara lämnat kvar några ensamma trasiga bitar i en stor tom kropp. 

 

 

För ungefär tolv år sedan bodde jag och pappa i Vänersborg. Vi hade en lägenhet med högt i tak och stora fönster med breda fönsterbrädor som man kunde sitta i. Särskilt bra var de att sitta i om man hade en katt i knät. Jag hade länge velat ha en katt, och jag hade sedan tidigare bestämt att min katt skulle heta Rasmus. Så jag och pappa åkte och köpte en, men han trivdes inte så bra i lägenhet i stan, så han fick ganska snart flytta hem till min faster på landet och fick istället namnet Lasse.

  Jag och pappa gav det ett nytt försök och åkte kort därefter till en dam som hade väldigt många katter, och ännu fler nästan nyfödda kattungar som hon snabbt behövde sälja eftersom hon inte kunde ta hand om dem själv. Jag fick välja precis vilken jag ville av de söta små liven, och snart hade jag valt min Rasmus. Jag frågade damen hur mycket han kostade och hon svarade fem kronor. Förskräckt, och utan att tänka på att det fanns något i världen som heter växel, hittade jag bara en tiokrona. Jag tittade vädjande på pappa som sade "Välj två då". Det var förstås det bästa han kunde säga. Jag valde ut en liten svart långhårig gulögd syster till Rasmus som fick heta Missan, och sen åkte vi hem alla fyra. 

 

Rasmus och Missan satt nästan ihop. Man kunde titta in i kattkojan, så såg man bara något stort svart och lurvigt och fyra gula ögon. Och så älskade de att ligga ihopkurade tillsammans innanför pappas tröja. Eftersom damen hade tänkt att göra sig av med katterna hon inte fick sålda köpte vi Rasmus och Missan väldigt tidigt, därför kom de ifrån sin mamma tidigare än vad en liten kattunge ska, och Missan klarade inte riktigt av det. Pappa försökte allt han kunde och satt uppe om nätterna och matade Missan i nappflaska, men en morgon när jag vaknade berättade pappa att hon inte klarat det genom natten. Vi begravde henne jättefint i farfars trädgård på landet.  

 

Efter att Missan försvann tydde sig Rasmus allt mer till oss. Det blev viktigt att hålla tass, sova uppe vid huvudet, hålla om och trösta. När pappa var vaken om nätterna höll han honom sällskap. Och om jag var ledsen om kvällarna hoppade han alltid upp och lade sig hos mig. Från den stunden och fram tills nu har vi varit ett gäng, en minifamilj, Rasmus, pappa och jag. 

 

 

När vi satt där i rummet hos veterinären och väntade, så höll han om mig. Precis som när vi var små. Han låg hos mig länge och hade sina tassar över min arm. Jag grät och kramades, och han var helt lugn. När pappa kom lade han tassen på hans kind, som han alltid gör, och vi satt där en lång stund. Och Oscar och Steph gosade och klappade, och vi alla fanns där runt omkring honom där han låg i mina armar. Veterinären tände ett ljus, och sedan somnade han in.

 

 

Och det gör så fruktansvärt ont inuti mig och jag är så arg och förbannad och besviken och förtvivlad över att sånt här händer och att världen fungerar som den gör. Att det var tvunget att hända alls. Jag vill använda alla fula och hemska ord som finns, och tro mig, jag har gjort det när jag skrikit och dragit sönder mina kläder. Men den här texten ska inte förstöras med några fula ord. Den ska bara vara för honom, för att berätta om hur himla mycket jag älskar och saknar honom. Hur mycket han älskar mig, oss, vi som är hans familj. För att berätta att det aldrig kommer att finnas någon annan som honom. Att han alltid kommer att finnas kvar, inom mig. ♥

 

Jag säljer min fina balklänning på tradera just nu! Det är ju så synd att låta en sådan skönhet bara hänga i garderoben. Så kolla in om du är nyfiken.

 

 

Förresten så kommer jag snart tillbaka för att göra detta till en lite roligare blogg. Just nu har det bara varit inspirationstorka plus att min kamera har gått sönder... Men jag känner på mig att en vändning är påväg.

 

☼

Jag har inte vetat mycket om kemikalier och om hur mycket och vart i våran vardag vi utsätts för dem. Jag vet att de är skadliga, att de finns i kläder, hår och hudvård och på massor av mat. Jag har de senaste månaderna tagit mitt första steg i kampen mot dem genom att tvätta håret med no poo som jag tidigare skrivit ett inlägg om här. Men jag har inte förrän idag, när jag satt och läste på Naturskyddsföreningens hemsida, vetat att de finns i såpass höga halter på så hemskt många fler ställen. I våra soffor, i våra golv, väggar, plastburkar, konservburkar och textilier är bara några exempel. När jag läste om detta blev jag rädd och förbannad, vilket man inte sällan blir nu för tiden när man hela tiden får läsa om människor, djur och natur som far illa. Men jag kände mig också tvungen att sprida detta vidare så att fler blir förbannade, så att fler känner att de vill engagera sig mer, precis som jag känner nu. 

Jag känner mig inte tillräckligt duktig för att skriva och berätta om allting och lära ut vad som är rätt och vad som är fel och varför. Men jag tänker dela med mig av några bra saker att läsa.

 

UnderbaraClara var med i en undersökning naturskyddsföreningen gjorde i höstas när dem mätte kemikaliehalten i damm i olika bloggmammors barnrum. Hon har skrivit ett inlägg om det här.

 

Massor av information finns på naturskyddsföreningens hemsida. Till exempel här.

Och så ska man såklart stötta Naturskyddsföreningens arbete och hjälpa till att sprida detta. Gilla på facebook, gå med i föreningen, sprid. 

 

 

 

Idag har jag vikarierat för första gången. För en årskurs 5 och 6 och jag ska göra det tills på fredag. Kan bara säga att jag är helt slutkörd. Snacka om att dom testar hur långt man kan gå med nya vikarien. Men jag är glad ändå att jag är äldre och inte behöver gå om allt det där igen, jag får flashbacks i korridorerna och i matsalen och kan för en kort sekund känna hur jag nästan förbereder mig att rygga tillbaka när högljudda poppistjejer travar förbi, men sen kommer jag på att jag snart är tjugo och tjänar pengar för att gå här, och då känns det gött. 

Idag skulle jag även hämta mina bilder, och fick världens tråkigaste överraskning i fotoaffären - filmen var TOM. Va?! Fattar ingenting. Säg inte att andra kameran jag köpt begagnat och som enligt försäljaren ska fungera inte gör det. Orkar inte. Ska gå tillbaka till fotoaffären med den imorgon.

Tills några lite roligare bilder kommer så tänkte jag visa mina senaste loppisfynd...

 

 

Idag har varit en sådan bra dag. Länge nu har jag känt mig så pressad från alla håll och kanter. Trots att alla säger att det inte är bråttom någonstans har det känts som att det är just vad det är, jättebråttom! Alla jobb har verkat gråa, alla utbildningar för krävande och svåra för mig. Bloggar vars syfte är att inspirera har bara fått mig att känna ångest över att jag också vill hitta något jag vill, något jag kan och framförallt något jag tycker är roligt. För nu det senaste när jag inte har kunnat skriva en enda låt på månader, och när jag har börjat få ont i fingrarna för att jag spelar gitarr så sällan, har jag börjat undra vad jag egentligen tycker är roligt. För att inte tala om paniken jag fått när någon frågat "jaha, och vad ska du göra nu då?".

Men den här dagen har detta vänt litegrann. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra, vill göra, kanske kommer jag aldrig veta det, men för första gången har jag hittat någonting jag vill iallafall just precis nu och någonting jag faktiskt känner att jag kan göra.

Jag hittade en yrkesutibildning på ett ställe som heter Kulturverkstan här i Göteborg. Där har dom en tvåårig utbildning i projektledning med inriktning mot kultur. Jag vet inte alls vad det skulle kunna leda till för just mig, men det verkar vara en väldigt vettig och rolig utbildning som ändå ger goda möjligheter till kulturrelaterade arbeten lite längre fram.

En annan sak är att jag och Hanna har pratat om musikallinjer på folkhögskolor. Innan omvalen i nian hade jag musikal som mitt förstahandsval. Jag har verkligen ingen musikalröst, jag har glömt hur man dansar trots att jag gjort det i flera år och jag är inte nå vidare bra på att spela teater, MEN jag fullkomligt älskar det. Och om jag skulle komma in, skulle jag verkligen älska att bara få syssla med det i ett år. Därför ska vi åka och titta på en folkis nästa vecka!

Dessutom hände det något idag som jag är så himla himla glad för. Jag vill inte säga för mycket eftersom jag egentligen inte vet något alls än. Men länge nu har jag ju velat hitta ännu ett jobb här i Gbg att kombinera med glassen eftersom jag längtar efter Oscar så mycket och så småningom vill bo här på veckorna igen. Idag sökte jag jobb på ett nytt café här i stan som har väldigt mycket ekotänk(!) och till min stora förvåning så verkade det väldigt lovande för mig, och jag ska bli uppringd och få komma dit och prata igen!

Typiskt mig att ha skyhöga förhoppningar och sedan bli besviken. Men jag hoppas innerligt på att det börjar hända lite saker nu. ♥

 

Som sista inlägg på mina bildsummeringar av året kommer förstås en liten sammanfattning av årets guldkorn. Om jag skulle ta med alla här hade detta inlägget blivit på tok för långt. Men här kommer ett par av dom iallafall. Vi börjar med Januari-Juni!

I Januari åkte jag och några tjejkompisar till Lanzarote! Oscar, min syster och två vänner fyllde år och det var flera middagar och kalas. Jag och Oscar åt indiskt och jag och syster bytte rum så jag bodde i mitt flickrum igen. Skolan började och det var både med lättnad, spänning och lite stress och oro man började närma sig slutet på gymnasiet. 

"Världsdel efter världsdel blir poliofri och år 2011 rapporterades endast 650 nya fall av polio. Ett av de länder som fortfarande kämpar mot sjukdomen är Nigeria och vi samarbetar därför nu med regeringen för att vaccinera alla barn.

 

Det enda sättet att stoppa sjukdomen är att se till att alla barn i hela världen får vaccin. För att ett barn ska få ett fullgott skydd krävs tre doser."

 

http://unicef.se/gavoshop/192-poliovaccin

 

För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. I UNICEFs gåvoshop kostar 60 doser 72 kronor. Det räcker för alltså för att rädda livet på 20 barn.

 

ps. Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

 

 

Vi fortsätter årets bilder-inläggen med årets gosar, som förstås är våra djur. Så mycket gosigt i detta inlägg...

 

 

ibland är låtar så bra att man önskar att man hade gjort dom själv. här är en sådan lista ♥

 

En del av alla bra stunder det här året har ju faktiskt fastnat på bild, och för att minnas lite bättre tänkte jag sammanfatta delar av det någon gång då och då den här sista månaden av året som är kvar nu. Vi börjar med årets ätbara. Om du är en av dem som tröttnat på frukostinstagrams så titta bort, för jag har då inte gjort det... ✿

 

Jag har ett stort intresse för att försöka lära mig leva lite mera hållbart, lära mig vad som är bra att köpa och vad som är mindre bra, vad jag kan göra för att få världen att sakta men säkert gå mot något bättre för både min, andras och för miljöns skull. Man läser så hemskt mycket varje dag om vad som händer i både andra delar av världen och här hemma, och allting orsakas av oss alla tillsammans. Ändå så säger så himla många jämt att "varför ska jag göra någonting, det blir väl ingen förändring av det?" men vi vet ju alla hur långt det argumentet räcker - ingenstans. Någon måste ju börja. Jag vet att jag förändrar yttepyttelite, men jag har ju inspirerats av människor, och kanske kan människor också inspireras av mig. Dessutom får det mig att må bra.

Jag skriver inte så mycket personligt här i bloggen, men ibland behövs det. Jag går många gånger runt och känner mig konstig, tänker ständigt på hur andra reagerar på vad jag gör och jag vet inte alltid hur jag ska bete mig för att fungera med andra människor eftersom att jag är och alltid har varit rädd för hur andra uppfattar mig. Men någonting som jag kommit fram till, (jag vet att det kommer en superklycha nu men skitsamma) är att mitt självförtroende verkligen stärks av att jag känner mig säker på att jag gör någonting bra och att jag kanske till och med kan inspirera andra att göra det. Egentligen kan jag inte så mycket själv. Jag vet inte hur stora skillnader det är på så många ekologiska varor och vanliga. Jag vet typ att man ska undvika scampi och försöka att köpa ekologiskt kaffe. Men här kommer iallafall två saker som jag gör och som jag mår bra av. Ifall någon där ute är intresserad.

Förresten ska jag bara tillägga också att det här bara är tips. Jag vet själv hur sjukt pressad man kan känna sig av att läsa en massa bra saker som folk gör (kan knappt läsa bloggar ibland för den sjuka prestationsångesten jag kan få, haha). Kan ju säga att jag är extremt dålig på många andra saker, jag bara väljer att lyfta fram det här just nu. Dessutom spelar det inte så stor roll vad man gör, men man kan ju alltid börja med något. Om man har lust.

1. Någonting jag har kört med den senaste månaden är No poo-metoden. Det innebär kort och gott att man inte stoppar nån skit i håret. Ni kanske har hört talas om balsammetoden? Den innebär att man använder s.k. "godkända balsam" utan dåliga ingredienser istället för schampon. De flesta vanliga schampon innehåller kemikalier som gör att håret ser fint ut på utsidan men det mår egentligen inte särskilt bra, dessutom får man lätt andra problem som att det blir torrt, strävt, kliar i hårbotten m.m. Då är det många som prövar balsammetoden för att liksom få fram den naturliga skönheten i håret.

Om man inte bara vill göra det för håret utan även miljöns skull kan man ta det ett steg längre, som jag inspirerats av min mamma att göra. Vi tvättar inte håret med annat än naturliga saker. Jag har testat bla. bikarbonat med citron/äppelcidervinäger, honung, vatten/svinborste samt marockansk lera (som dock kan diskuteras miljömässigt pga frakt). Mitt hår är så mycket finare och mer levande, men för mig känns det också som en lättnad att veta att jag knappt släpper ut några konstiga kemikalier i avloppet. Om ni vill veta mer om det här finns det tusen saker och massa recept och tips på nätet. Här är en bra sida: http://www.nopoo.se